Tråkigheter...

...hur gör man för att arbetet skall bli roligare? Hur får man sina stackars studenter att koncentrera sig på den demografiska transitionen, Locarnoavtalet eller Saltsjöbadsandan när det är så mycket intressantare att hålla sig á jour med vad kamrater har för status på Facebook, en ny video på YouTube eller bara surfa runt? När till och med vanligt skrivarbete med papper och penna ter sig mer lockande är multimediala lektioner på skärmen med interaktiva kartor, ljudfiler och filmsnuttar från när och fjärran?
Ryktet om de digitala infödingarnas simultankapacitet verkar inte sträcka sig till förmåga att samtidigt studera och kolla Facebook. Förmågan att simultant hålla igång ett oräkneligt antal konversationer via olika sociala media kan vid en första anblick verka som simultankapacitet, men vid en närmare skärskådning visar det sig att alla dessa små blinkande fönster som pockar på uppmärksamhet mest innehåller enstaka ord eller meningar, ofta bara "feeeeeet, mannen", okvädingsord med referenser till mödrar och diverse onämnbara sexuella aktiviteter eller kommentarer till varandras bilder, ofta i superlativer, fiiiinaste, sötaste...
Klassisk katederundervisning är inte heller så enkel, om man inte inleder med kroppsvisitering och befriar det ärade publikum från alla störande objekt i form av smartphones, MP3-spelare och bärbara spelkonsoler... och en sådan åtgärd är inte direkt förtroendeskapande, relationsskapande, inlärningsgenererande...
Kanske all undervisning bör paketeras i form av rappade videoinslag på YouTube? Men hur blir det då med bildningsidealet? Hur blir det med att insupa NY kunskap och placera in den i förhållande till redan förvärvad kunskap? Hur blir det med att revidera gammal kunskap när ny information tillkommer, om processen ständigt störs av ett blinkande fönster med den uppfordrande frågan "wazzup, brush..?"