Böcker...

Plöjde lite böcker under förra veckan, det var utläst i bokhyllan och mor hade vänligheten att låna ut lite... började med en enkel thriller av Robert Ludlum, ni vet, han med Jason Bourne... tja, vad skall man säga... Det kändes som ett hopkok av alla möjliga andra böcker, allt från Vår man i Havanna till Täcknamn Odessa... fast helt utan sammanhang. En vänlig tolkning är att den var dåligt översatt, men jag tror inte jag bryr mig om att läsa om den på orginalspråket.
Att istället kasta sig in i Helene Turstens "Det lömska nätet", tätt följd av Arnaldur Indridasons "Frostnätter" var en ren njutning, i jämförelse. Inga Nobelpristagare kanske, men det var det här jag var ute efter, ren och skär avkoppling att tillfälligt förlora sig i. Det bästa sparade jag dock till sist, så söndagen tillbringades till största delen i stillhet tillsammans med Paul Auster och "Osynlig". Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det är skillnad på böcker, helt klart. Har du inte upptäckt Paul Auster än, så har du många behagliga timmar framför dig.
Varför skriva om detta då? Allt läsande blev förstås en flykt, från städbehov och planen på att läsa klart en bok om handledning... Skall strax sätta mig med den...
Frågan som dök upp idag handlar om vad det är som gör att jag så totalt kan försjunka i läsning, medan det är så svårt att få adepterna att ta sig igenom en tämligen enkel bok... 15 sidor på 90 minuter, med den takten hinner man ju nästan glömma vad som stod på föregående sida... nu kanske jag är nedlåtande, förlåt så mycket... det är väl skillnaden jag är ute efter... för mig är det ren avkoppling från vardagsbekymren att sjunka ned i en bok, uppenbarligen inte så för andra. Är det en anstränging? Vad gör man i stället då, när man vill koppla av? Jag är väl för inkrökt för att fatta... Tips mottages tacksamt!

Tråkigheter...

...hur gör man för att arbetet skall bli roligare? Hur får man sina stackars studenter att koncentrera sig på den demografiska transitionen, Locarnoavtalet eller Saltsjöbadsandan när det är så mycket intressantare att hålla sig á jour med vad kamrater har för status på Facebook, en ny video på YouTube eller bara surfa runt? När till och med vanligt skrivarbete med papper och penna ter sig mer lockande är multimediala lektioner på skärmen med interaktiva kartor, ljudfiler och filmsnuttar från när och fjärran?
Ryktet om de digitala infödingarnas simultankapacitet verkar inte sträcka sig till förmåga att samtidigt studera och kolla Facebook. Förmågan att simultant hålla igång ett oräkneligt antal konversationer via olika sociala media kan vid en första anblick verka som simultankapacitet, men vid en närmare skärskådning visar det sig att alla dessa små blinkande fönster som pockar på uppmärksamhet mest innehåller enstaka ord eller meningar, ofta bara "feeeeeet, mannen", okvädingsord med referenser till mödrar och diverse onämnbara sexuella aktiviteter eller kommentarer till varandras bilder, ofta i superlativer, fiiiinaste, sötaste...
Klassisk katederundervisning är inte heller så enkel, om man inte inleder med kroppsvisitering och befriar det ärade publikum från alla störande objekt i form av smartphones, MP3-spelare och bärbara spelkonsoler... och en sådan åtgärd är inte direkt förtroendeskapande, relationsskapande, inlärningsgenererande...
Kanske all undervisning bör paketeras i form av rappade videoinslag på YouTube? Men hur blir det då med bildningsidealet? Hur blir det med att insupa NY kunskap och placera in den i förhållande till redan förvärvad kunskap? Hur blir det med att revidera gammal kunskap när ny information tillkommer, om processen ständigt störs av ett blinkande fönster med den uppfordrande frågan "wazzup, brush..?"